Diagnosen

Vi måste alltid komma ihåg, att det är patienten, som är sjuk eller drabbad av ohälsa, inte hans mage eller hjärta, utan han själv. Den lokala ändringen, som t ex magen, är bara uttryck för en förändring av patientens tillstånd.”
“We must always remember that it is the patient that is sick or diseased, not his stomach or his heart, but himself. The localised forms, as in the stomach, are expressions of some change in the condition of the patient. “

John Martin Littlejohn

Läkarens eller annan sjukvårdspersonals differentialdiagnos grundar sig på patientens symptombild. Patientens symptom är ofta förenligt med många olika diagnoser. En diagnos är dock mer sannolik än en annan, och läkaren åtskiljer vilken diagnos det är genom att utesluta andra. På detta sätt namnges symptom och sjukdomar.

Genom sjukvårdens differential (åtskiljning) diagnos kategoriseras och placeras patienterna i olika s.k. sjukdomsgrupper – patienter med allergier och eksem, rheumatism, diabetes, hjärt-lungsjukdomar, mag-tarmsjukdomar, gynekologiska sjukdomar osv. Grupperingen av patienterna leder till receptboksterapi – detta symptom eller denna sjukdom behandlas på detta viset.

Receptsboksterapi är en naturlig följd av reduktionistisk skolmedicin. Konsekvensen av det tänkandet är, att de funktionella och strukturella orsaksammanhang till patientens sjukdomssymptom fullständigt förbises och får lov att verka orört i patientens kropp.

Läkaren eller sjukgymnasten frågar sig vilken vävnad som är symptomgivande när diagnosen ställs. Osteopaten frågar sig hur det kommer sig att patienten har blivit sjuk?

Den klassiska osteopaten kategoriserar och namnger inte sjukdomar som något annorlunda och distinkt. Istället studerar den klassiska osteopaten likheterna mellan olika kroppskompensationer och anpassningar, som i sitt slutskede har lett till patientens s.k. sjukdom eller symptom.

Den klassiska osteopatens diagnos är alltså deduktiv (logiskt härledd), där utgångspunkten är att kroppen är självläkande, självupprätthållande och självreglerande och att kroppen har sitt eget medicinförråd som innehåller allt nödvändigt för ett tillfrisknande från sjukdom. Hälsa grundas på en perfekt strukturell, funktionell och miljöbetingad funktion. En störning, frånvaro eller förändring i dessa faktorer sätter hjulet av ohälsa och slutligen sjukdom i rörelse.

I klassisk osteopati är en stor del av behandlingsproceduren diagnostisk. Behandlingen är en konstant interaktion med patienten, där rörelsen, kraften och hävstången konstant justerar och även justeras beroende på vävnadsresponsen. Osteopaten gör alltså värderingar och tar beslut i relation med de palpatoriska fynd (palpation betyder undersökning genom beröring) som upptäcks under behandlingen.

En gång frågade jag min mentor John Wernham om han hade någon ”spännande patient” han kunna berätta om. Han svar var: ”There is so much neglect (försummelse).” Det han menade var att behandling oftast ges riktat enbart mot symptomen med syfte att döva dessa, istället för att diagnosticera och behandla hela kroppen i syftet att komma långt bakom sjukdomssymptomen och gräva upp roten till problemet.

Till toppen

Kontakt

Sören Sögaard Jörgensen D.O. M.I.C.O.

Center för klassisk osteopati
Östra Långgatan 34a
432 41 Varberg

Telefon: 0340-677 588

E-post: soren@klassiskosteopati.se