Vad är osteopati?
Det faktum att händerna används av både massörer, kiropraktorer, naprapater, sjukgymnaster och osteopater ger upphov till missförståndet att dessa behandlingar är jämlika. Den primära skillnaden mellan traditionell osteopati (klassisk osteopati) och andra terapiriktningar ligger i den osteopatiska tolkningen av orsaken till sjukdomar och sjukdomsprocesser. Osteopati är en självständig skola eftersom vi har distinkt sjukdomslära, diagnos och behandling.
Osteopati är en vetenskap och ett läkningssystem, där man i behandlingen använder kroppens naturliga och egna resurser med avsikten att:
- justera kroppens strukturella tillstånd
- och därigenom stimulera distributionen av kroppens vätskor och nervkrafter
- och således optimera kroppsamarbetet, harmonin och kroppens självläkande krafter.
Man kan inte justera det onormala till det normala.
John Martin Littlejohn
Citatet ovan av Littlejohn betyder att den symptomgivande eller sjuka kroppsvävnaden som är skadad, för stram, låst eller på annat sätt bryter kroppens samspel inte kan justeras isolerat eller lokalt. Detta gäller ryggkotor, muskler, ledband, brosk, slemsäckar, organ, nerver och annan vävnad. Kroppen måste justeras som en integrerad enhet för att den skadade och ointegrerade delen, på ett varaktigt och säkert sätt, ska få sitt rätta sammanhang igen. Ömsesidigt förhållande existerar mellan alla kroppsstrukturer, alla kroppsfunktioner och mellan kroppens struktur och funktion. Det finns inget oberoende i kroppen.
Justering i denna bemärkelse är den grundläggande principen som tillämpas i klassisk osteopati. Justering har en mycket mer omfattande och universiell betydelse än att bara behandla lokala kroppsområden eller knäcka ryggkotorna.
Osteopati är en komplett vetenskap, filosofi och behandlingssystem. Så här säger en av föregångarna inom osteopatin:
När något annat flyttar in i den osteopatiska behandlingen, så flyttar något av osteopatin ut.”
John Wernham
Osteopati representerar en välavgränsad filosofi kring hälsa och sjukdom p.g.a. den stora tonvikten som läggs på de yttre vävnaderna i kroppen; musklerna, ledstrukturerna, och ryggraden (rörelseorganen) som sjukdomsframkallande faktorer.
Behandlingen av rörelseorganen (Det primära livmaskineriet) och de inre organen genom det autonoma nervsystemet (livnärande funktioner) är grundläggande inom osteopatin och utgör en enastående tillgång till kliniska problemställningar.1
1 MacBain, R.N. (1954). The Principles of Osteopathy. Principles of osteopathic technic. Carmel, California. Academy of applied osteopathy.